Sida 1 (31)
HÖGSTA DOMSTOLENS
BESLUT
Mål nr
meddelat i Stockholm den 25 februari 2025 Ä 3457-24
PARTER
Klagande
Panoptes Sweden AB, 559199-4503
Nyhetsbyrån Siren
Box 4211
102 65 Stockholm
Ombuden: Advokaterna UI och EK samt juristen GT
SAKEN
Utlämnande av allmän handling
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Hovrätten för Övre Norrlands beslut 2024-04-09, dnr 2024/91
__________
Dok.Id 303797
Besöksadress Öppettider Postadress E-post
Riddarhustorget 8 måndag–fredag Högsta domstolen [email protected]
08:45–12:00 Box 2066
Telefon 13:15–15:00 103 12 Stockholm Webbplats
08-561 666 00 www.hogstadomstolen.se
Sida 2 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
Det av hovrätten beslutade förbehållet ska ändras så att det innebär:
– att handlingarna, oavsett i vilken form, inte får tillhandahållas
allmänheten eller betalande kunder om allmänheten eller kunderna
därigenom får del av personnamn, personnummer eller adress för enskilda
personer, och
– att Siren inte heller på annat sätt får erbjuda allmänheten eller betalande
kunder sökmöjligheter i handlingarna på ett sätt som ger tillgång till
personnamn, personnummer eller adress för enskilda personer.
YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN
Panoptes Sweden AB har yrkat att Högsta domstolen ska undanröja
hovrättens beslut och bifalla bolagets begäran om att få ta del av de önskade
handlingarna utan förbehåll.
SKÄL
Bakgrund
Panoptes Sweden AB:s verksamhet innefattar inhämtning,
bearbetning, analys och presentation av information. Bolaget driver
Nyhetsbyrån Siren.
Sirens kärnverksamhet består i att identifiera och samla in underlag
för nyheter och att förmedla sådant underlag till andra nyhetsorganisationer
eller massmedier, såsom tidningar, tidskrifter och etermediaföretag.
Eftersom Siren är en nyhetsbyrå omfattas den databas (siren.se) där bland
annat brottmålsdomar tillhandahålls av grundlagsskydd enligt 1 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
Dok.Id 303797
Sida 3 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Siren har av hovrätten begärt att få ta del av ett större antal allmänna
handlingar i brottmål, såsom domar, beslut, dagboksblad och stämnings-
ansökningar.
Hovrätten har beslutat att de begärda handlingarna ska lämnas ut,
men med förbehåll av följande innebörd. De personuppgifter som framgår
av handlingarna får användas endast i journalistisk verksamhet och
personnummer, personnamn och adress för enskilda personer får inte
tillhandahållas allmänheten eller betalande kunder genom databasen eller
registren. Som skäl för beslutet anförde hovrätten att det kan antas att
uppgifterna efter ett utlämnande kommer att behandlas i strid med EU:s
dataskyddsförordning1. Enligt hovrätten gällde därför sekretess för
uppgifterna enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
och förbehåll utgjorde en lämplig skyddsåtgärd.
Bolaget har överklagat beslutet till Högsta domstolen. (Något
prövningstillstånd krävs inte, jfr 54 kap. 9 § rättegångsbalken samt
”Hovrättens dagboksblad” NJA 2015 s. 180 p. 5–7.)
Målet i Högsta domstolen
Målet gäller frågan om det råder sekretess för de begärda uppgifterna
och, i så fall, om uppgifterna bör lämnas ut med förbehåll. I målet
aktualiseras förhållandet mellan 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen,
1 kap. 7 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s
dataskyddsförordning (i det följande dataskyddslagen) och reglerna i
dataskyddsförordningen.
Dok.Id 303797
1
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för
fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).
Sida 4 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Om utlämnande av domar och andra domstolshandlingar
Var och en har till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och
allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande rätt att ta del av
allmänna handlingar i den utsträckning som inte reglerna om sekretess
hindrar detta (se 2 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen).
Regler om sekretess finns i offentlighets- och sekretesslagen.
Sekretess innebär att det är förbjudet att röja den uppgift som det gäller
sekretess för, oavsett om det sker muntligen, genom utlämnande av en
allmän handling eller på något annat sätt (se 3 kap. 1 § offentlighets- och
sekretesslagen).
Utgångspunkten är att brottmålsdomar är offentliga. Om en uppgift
tas in i en domstols dom upphör eventuell sekretess för uppgiften att
gälla, om inte domstolen beslutar om fortsatt sekretess (jfr 43 kap. 8 §
offentlighets- och sekretesslagen).
Brottmålsdomar har i linje med detta i regel lämnats ut till den
som har begärt det, även när det har rört sig om en större mängd. Också
andra handlingar med kopplingar till brottmål, t.ex. dagboksblad och
protokoll, lämnas regelmässigt ut, såvida det inte finns någon särskild
sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgifter i dem.
Som framgår av hovrättens beslut har dock frågan väckts i vilken
utsträckning 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen som hänvisar till
dataskyddsförordningen – eller dataskyddsförordningen som sådan – kan
utgöra hinder mot att lämna ut sådana handlingar.
Dok.Id 303797
Sida 5 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Bestämmelsen i 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen
Enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess
för en personuppgift om det kan antas att uppgiften efter ett utlämnande
kommer att behandlas i strid med dataskyddsförordningen eller
dataskyddslagen.
Sekretessbestämmelsen i 21 kap. 7 § skiljer sig från andra
sekretessbestämmelser såtillvida att den inte tar sikte på uppgifterna som
sådana, utan på vad som kan antas ske med dem efter ett utlämnande. Enligt
bestämmelsen ska den utlämnande myndigheten ta hänsyn till vad som kan
antas om den kommande behandlingen och dess karaktär. En liknande
bestämmelse har funnits sedan 1973. Bestämmelsen motiverades då bland
annat med behovet av att skapa viss kontroll över möjligheterna att genom
inhämtande av personuppgifter från befintliga register bygga upp nya
register för andra ändamål än de ursprungliga (se prop. 1973:33 s. 100 f.).
En bedömning enligt paragrafen behöver göras endast om det finns
konkreta omständigheter som indikerar att mottagaren kommer att behandla
uppgifterna på ett sätt som strider mot dataskyddsregleringen, t.ex. att det är
fråga om ett massuttag. Någon fullständig bedömning av om behandlingen
kommer att strida mot dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen
behöver inte göras. (Jfr prop. 2017/18:105 s. 135 f.)
Dataskyddsförordningen
Dataskyddsförordningen är bindande och direkt tillämplig i alla EU:s
medlemsstater (se artikel 288 andra stycket i fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt). Förordningen tillkom för att bland annat garantera
en enhetlig och hög skyddsnivå för fysiska personer som är likvärdig i alla
medlemsstater. Den ska ses i ljuset av att skyddet för fysiska personer vid
Dok.Id 303797
Sida 6 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
behandling av personuppgifter är en grundläggande rättighet enligt
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. (Jfr
dataskyddsförordningen, skäl 1 och 10; jfr även artikel 8 i stadgan och
artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.)
I artikel 5 i dataskyddsförordningen anges att vissa grundläggande
principer ska följas vid behandling av personuppgifter. Av dessa principer
följer bland annat att uppgifterna ska behandlas på ett lagligt, korrekt och
öppet sätt samt att de ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i
förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Vidare ska de inte
förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under
en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka
personuppgifterna behandlas och de får lagras under längre perioder endast
för vissa ändamål.
De i artikel 5 angivna principerna kompletteras i artikel 6 med mer
konkreta krav som måste vara uppfyllda för att behandlingen av uppgifterna
ska vara laglig. Ett centralt krav är att någon av de grunder som anges i
artikeln måste vara tillämplig för att en uppgift ska få behandlas. Exempel
på sådana grunder är att det föreligger samtycke från den berörde eller att
behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse.
I artikel 9 regleras behandling av vissa särskilda kategorier av
personuppgifter. Det gäller bland annat uppgifter som avslöjar ras eller
etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse,
uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller
sexuella läggning. Behandling av sådana uppgifter är förbjuden om inte den
registrerade uttryckligen har lämnat sitt samtycke eller behandlingen är
nödvändig av vissa angivna skäl.
Dok.Id 303797
Sida 7 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
I artikel 10 finns regler som särskilt tar sikte på behandlingen av
personuppgifter som rör fällande domar i brottmål, lagöverträdelser som
utgör brott och därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder. Behandling av
sådana uppgifter får utföras endast under kontroll av myndighet eller då
behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella
rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter
fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får föras
endast under kontroll av en myndighet. (Angående EU-domstolens tolkning
av begreppen lagöverträdelser och fällande domar, se domstolens dom av
den 24 september 2019, GC m.fl., C-136/17, EU:C:2019:773, p. 72.)
Syftet med artikel 10 är att säkerställa ett utökat skydd mot sådan
behandling av personuppgifter som, på grund av att uppgifterna är särskilt
känsliga, kan utgöra ett särskilt allvarligt ingrepp i den grundläggande
rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter enligt
artiklarna 7 och 8 i EU:s rättighetsstadga (se EU-domstolens dom av den
22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima, C-439/19, EU:C:2021:504,
p. 74).
Medlemsstaterna ska enligt artikel 85 i dataskyddsförordningen
genom lag förena rätten till integritet enligt förordningen med yttrande- och
informationsfriheten. De ska vidare – om det är nödvändigt för att förena
rätten till integritet med yttrande- och informationsfriheten – fastställa
undantag eller avvikelser från vissa uppräknade delar av förordningen
(bland annat artikel 10) för viss behandling, exempelvis sådan som sker för
journalistiska ändamål.
Av EU-domstolens praxis följer att uttrycket behandling för
journalistiska ändamål ska tolkas brett. Det omfattar bland annat att sprida
information, åsikter eller idéer till allmänheten. Vilken teknik som används
Dok.Id 303797
Sida 8 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
eller om verksamheten bedrivs i vinstsyfte påverkar inte bedömningen.
Även behandling av personuppgifter som innebär att material som har
samlats in från myndigheter i oförändrad form tillhandahålls kommersiellt
kan utgöra behandling för journalistiska ändamål. (Se EU-domstolens dom
av den 16 december 2008, Satakunnan Markkinapörssi och Satamedia,
C-73/07, EU:C:2008:727, p. 55–62.)
För att jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna
handlingar med rätten till skydd av personuppgifter i enlighet med
förordningen får bland annat myndigheter, i enlighet med den unionsrätt
eller den medlemsstats rätt som gäller, lämna ut personuppgifter i allmänna
handlingar (se artikel 86).
Det finns alltså ett utrymme enligt artiklarna 85 och 86 i
förordningen att begränsa rätten till skydd för personuppgifter, men bara
under förutsättning att begränsningarna är föreskrivna i lag, förenliga med
det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheterna och uppfyller de
krav som följer av den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen. Det
betyder bland annat att begränsningarna inte får gå utöver vad som är strikt
nödvändigt, och det förutsätts också att det finns tydliga och precisa
bestämmelser som reglerar räckvidden och tillämpningen av undantagen.
(Jfr t.ex. Latvijas Republikas Saeima, p. 105 och 106 med vidare
hänvisning.)
Det sagda innebär att det är förutsatt att skyddet för personuppgifter
kan variera mellan medlemsstaterna. Men det är samtidigt inte givet att de
sammanjämkningar av olika intressen som har gjorts är godtagbara enligt
unionsrätten.
Dok.Id 303797
Sida 9 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Dataskyddslagen
I dataskyddslagen finns kompletterande bestämmelser till
dataskyddsförordningen.
I 1 kap. 7 § första stycket föreskrivs att dataskyddsförordningen och
dataskyddslagen inte ska tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen
omfattar inte bara sådan tillämpning av dataskyddsregleringen som skulle
strida mot tryck- och yttrandefriheten, utan också sådan som skulle strida
mot offentlighetsprincipen (jfr prop. 2017/18:105 s. 43).
I paragrafens andra stycke anges att artiklarna 5–30 och 35–50 i
dataskyddsförordningen samt 2–5 kap. dataskyddslagen inte ska tillämpas
vid behandling av personuppgifter som sker för journalistiska ändamål eller
för akademiskt, konstnärligt eller litterärt skapande. I målet är det främst
undantaget för journalistiska ändamål som är av intresse. Uttrycket
behandling för journalistiska ändamål ska ges samma innebörd som enligt
unionsrätten (se p. 22, jfr ”Stiftelsens webbplats” NJA 2001 s. 409).
Avgöranden från EU-domstolen
EU-domstolen har i ett par avgöranden behandlat frågor som har
gällt utlämnande av personuppgifter från myndigheter i relation till bland
annat artikel 10 i dataskyddsförordningen.
I rättsfallet Latvijas Republikas Saeima konstaterade domstolen att
bestämmelserna i dataskyddsförordningen utgör hinder för en nationell
lagstiftning som innebär att ett offentligt organ som ansvarar för ett register
med information om prickning av förare vid överträdelser av trafikregler är
skyldigt att göra uppgifterna tillgängliga för allmänheten, utan att den som
Dok.Id 303797
Sida 10 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
begär att få tillgång till uppgifterna behöver visa att han eller hon har ett
särskilt intresse av att erhålla dem. Dataskyddsförordningen ansågs också
utgöra hinder mot att det offentliga organet överför sådana uppgifter till
ekonomiska aktörer för vidareutnyttjande, så att den som önskar få
upplysningar om eventuell prickning kan vända sig direkt till dessa aktörer
och få ut uppgifterna. (Se Latvijas Republikas Saeima, p. 122 och 129.)
Vid prövningen av om de nationella reglerna kunde anses vara
förenliga med dataskyddsförordningen gjordes en bedömning av huruvida
dessa, som alltså innebar en begränsning av skyddet i dataskyddsförordningen,
var nödvändiga och proportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen
med regleringen. Inom ramen för den bedömningen beaktade domstolen såväl
rätten till informationsfrihet enligt artikel 85 som allmänhetens rätt att få
tillgång till allmänna handlingar enligt artikel 86, men fann att rätten till
skydd för detta slags personuppgifter måste anses väga tyngre. (Se Latvijas
Republika Saeima, p. 102–121 och 126.)
I ett senare avgörande har EU-domstolen på motsvarande sätt
konstaterat att dataskyddsförordningen utgör hinder mot att uppgifter om
fällande domar i brottmål avseende fysiska personer i ett register som förs
av domstol lämnas ut till vem som helst för att säkerställa allmänhetens
tillgång till allmänna handlingar, utan att den person som begär utlämnandet
behöver visa att personen har ett särskilt intresse av att få ut uppgifterna.
(EU-domstolens dom av den 7 mars 2024, C-740/22, Endemol Shine
Finland, EU:C:2024:216, p. 58.)
Den svenska ordningens förenlighet med unionsrätten
Högsta domstolen har att ta ställning till om, och i så fall på vilket
sätt, prövningen av en begäran om att få ut allmänna handlingar som
innehåller uppgifter om lagöverträdelser påverkas av dataskyddsförordningen.
Dok.Id 303797
Sida 11 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Som framgår av det föregående föreskrivs i 1 kap. 7 § första stycket
dataskyddslagen att den lagen och dataskyddsförordningen inte ska
tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Lagstiftarens avsikt med bestämmelsen får sägas ha varit att
dataskyddsförordningen och dataskyddslagen över huvud taget inte ska
tillämpas på det grundlagsskyddade området. Det skulle innebära att man i
en verksamhet som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen inte skulle behöva följa dataskyddsförordningen
och att förordningen inte heller skulle inskränka myndigheternas
skyldigheter att lämna ut personuppgifter. (Jfr prop. 2017/18:105 s. 40 ff.,
jfr även prop. 1997/98:44 s. 43 ff. angående den tidigare gällande
regleringen.)
Med en sådan utgångspunkt är det följdriktigt att uppfatta 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen på så sätt att sekretess enligt bestämmelsen
inte kan föreligga i dessa fall; bestämmelsen förutsätter ju en bedömning av
vad som kan antas om den kommande behandlingens förenlighet med
dataskyddsregleringen.
Motsvarande gäller avseende fall där undantaget i 1 kap. 7 §
andra stycket dataskyddslagen är tillämpligt, t.ex. vid behandling av
personuppgifter för journalistiska ändamål utanför det grundlagsskyddade
området. I stycket föreskrivs att vid sådan behandling ska flera av
dataskyddsförordningens centrala bestämmelser, bland annat artiklarna
5–10, inte tillämpas.
Vid en tillämpning av den nationella regleringen måste emellertid
unionsrättens krav beaktas. Medlemsstaterna ska enligt artiklarna 85 och
86 i dataskyddsförordningen visserligen göra en avvägning mellan intresset
Dok.Id 303797
Sida 12 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
av yttrande- och informationsfrihet och allmänhetens rätt att få tillgång
till allmänna handlingar å den ena sidan och rätten till skydd för
personuppgifter å den andra. Men det kan ifrågasättas om en reglering som
innebär att personuppgifter om lagöverträdelser i stor omfattning ska
lämnas ut samtidigt som dataskyddsregleringen inte alls – eller endast till
viss del – gäller för den efterföljande behandlingen av uppgifterna, går att
förena med unionsrättens krav.
Brottmålsdomar innehåller många olika uppgifter av känslig natur.
De innehåller inte bara personuppgifter om tilltalade och dömda, brott som
ett avgörande avser och den eventuella påföljd som dömts ut. Där finns
också ett stort antal andra personuppgifter, bland annat om målsägande och
vittnen och om omständigheter kring de åtalade händelserna som kan
knytas till olika personer.
Om 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen uppfattas på det sätt
som lagstiftaren får sägas ha avsett innebär regleringen att skyddet för
dessa personuppgifter – på det grundlagsskyddade området – uteslutande
kommer att bygga på de möjligheter till ingripande som ges enligt
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och som i grunden
har andra syften än att skapa ett personuppgiftsskydd. Om bestämmelsen
uppfattas på detta sätt finns det inte heller några regler om hur
personuppgifterna får behandlas eller några förutsättningar att utöva tillsyn
såvitt avser uppgifter om lagöverträdelser.
Också i de fall som avses i 1 kap. 7 § andra stycket innebär en sådan
ordning (se p. 35–37) att skyddet för personuppgifter i mycket stor
utsträckning får stå tillbaka för intresset av yttrande- och informationsfrihet.
Dok.Id 303797
Sida 13 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Högsta domstolen gör sammantaget bedömningen att det inte kan
anses förenligt med unionsrätten att ha en ordning som innebär att
brottmålsdomar i stor omfattning lämnas ut med följd att en betydande
mängd personuppgifter rörande lagöverträdelser därefter kan behandlas i en
databas och göras tillgängliga för andra. I princip finns då inte något annat
skydd för integritetsintresset än det som kan ligga i ingripanden med stöd
av mediegrundlagarna och brottsbalken. En sådan ordning undergräver
närmast helt det skydd vid behandling av uppgifter om lagöverträdelser som
dataskyddsförordningen syftar till att ge och kan inte anses innebära att det
har fastställts lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och
friheter på det sätt som förutsätts enligt artikel 10 i dataskyddsförordningen.
Bedömningen att detta inte är godtagbart gäller även i förhållande till
behandling som sker för journalistiska ändamål eller andra ändamål som
avses i artikel 85.
Det är alltså inte möjligt att förena den svenska regleringen med
dataskyddsförordningen på det sätt som lagstiftaren får antas ha avsett.
Konsekvenserna för den prövning som ska göras enligt 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen
Utgångspunkter
Det är inte möjligt för Högsta domstolen att i ett enskilt avgörande
mer generellt lösa de frågor som är förknippade med den svenska
regleringen av dataskyddsförordningens tillämplighet. Domstolens uppgift
är att ta ställning till hur frågorna i målet ska bedömas och då särskilt hur
21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen ska tillämpas.
Det kan erinras om att de allmänna frågeställningarna rörande
avsaknaden av skydd för integritetsintresset vid behandling av
Dok.Id 303797
personuppgifter på det grundlagsskyddade området är långt ifrån nya.
Sida 14 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Redan i samband med införandet av systemet med frivilliga utgivningsbevis
i yttrandefrihetsgrundlagen hade konstitutionsutskottet farhågor om att
grundlagsskyddet skulle kunna komma att omfatta databaser som utgör rena
personregister och att detta kunde komma i konflikt med bestämmelser som
har till syfte att skydda den personliga integriteten (jfr bet. 2001/02:KU21
s. 31 f.).
Det finns även skäl att här nämna att två förslag har lagts fram till
riksdagen som syftat till att bättre balansera yttrandefrihets- och
informationsfrihetsintressena med skyddet för personuppgifter avseende
lagöverträdelser (se prop. 2017/18:49 och prop. 2021/22:59). Dessa har
dock inte lett till lagstiftning. Till detta kommer att det återigen har lagts
fram förslag rörande bland annat denna frågeställning (se SOU 2024:75). I
sammanhanget kan även nämnas Integritetsskyddsmyndighetens rättsliga
ställningstagande 2024:1 som emellertid är begränsat till söktjänster med
utgivningsbevis.
Mot bakgrund av det som nu har sagts inställer sig frågan om det är
möjligt att tolka och tillämpa det svenska regelverket på ett sätt som kan
förenas med dataskyddsförordningen.
Bestämmelsen i 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen
Som framgått av det föregående får lagstiftarens avsikt sägas ha varit
att dataskyddsförordningen och dataskyddslagen inte alls ska tillämpas på
det grundlagsskyddade området. Det kan emellertid konstateras att detta
inte kommer till uttryck i lagtexten. I 1 kap. 7 § första stycket
dataskyddslagen anges att dataskyddsförordningen inte ska tillämpas ”i den
utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen”. Bestämmelsens utformning talar alltså närmast
för att dataskyddsförordningen får vika först när det råder en konflikt
Dok.Id 303797
mellan regelverken.
Sida 15 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Det bör framhållas att det förhållandet att det gäller sekretess för
vissa uppgifter som utgångspunkt inte kan anses innebära att det föreligger
en konflikt med tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Tvärtom är det i tryckfrihetsförordningen förutsatt att riksdagen ska kunna
lagstifta om sekretess och att sekretess då gäller också i förhållande till
verksamheter som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen.
Det finns också skäl att notera att 1 kap. 7 § dataskyddslagen och
21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen, såvitt nu är aktuellt, fick sin
utformning i samma lagstiftningssammanhang. Den naturliga
utgångspunkten bör vara att den ena bestämmelsen inte utesluter
tillämpning av den andra. Till bilden hör också att det inte finns några
uttalanden i förarbetena till 21 kap. 7 § som berör frågan om sekretessen
bör gälla i förhållande till verksamheter som omfattas av grundlagsskydd
enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Högsta domstolen gör mot denna bakgrund bedömningen att det
finns utrymme att tolka 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen så att
bestämmelsen inte hindrar att dataskyddsförordningens krav beaktas vid
tillämpningen av den särskilda sekretessbestämmelsen i 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen även på det grundlagsskyddade området.
Och en sådan tolkning bör göras oavsett hur man ska se på innebörden av
1 kap. 7 § första stycket när det gäller frågan om förordningen kan tillämpas
på den följande behandlingen i den verksamhet som omfattas av
grundlagsskyddet.
Det betyder att den myndighet som har att göra en prövning enligt
21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen ska bedöma om uppgifterna
efter ett utlämnande kan antas komma att behandlas i strid med
Dok.Id 303797
Sida 16 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
bestämmelserna i dataskyddsförordningen, utan att ta ställning till i vilken
mån den svenska regleringen innebär att förordningen inte ska tillämpas i
den verksamhet som bedrivs av den som har begärt att få ut uppgifterna.
Dataskyddsförordningen kan vid tillämpningen av 21 kap. 7 § då närmast
ses som en fristående måttstock för när sekretess råder för uppgifter som
annars skulle ha varit offentliga.
På detta sätt kan ett hänsynstagande till kraven i förordningen ske när
det avgörs huruvida allmänna handlingar som innehåller personuppgifter
ska lämnas ut.
Bestämmelsen i 1 kap. 7 § andra stycket dataskyddslagen
I 1 kap. 7 § andra stycket anges att undantag från dataskydds-
förordningens tillämpning ska göras i princip i samtliga de delar där
förordningen öppnar för undantag. Närmare bestämt undantas, som
framgått, artiklarna 5–30 och 35–50 i dataskyddsförordningen. Lagstiftaren
har här mer tydligt använt den ordning för nationell anpassning som
dataskyddsförordningen anvisar i artikel 85.
Av förarbetena framgår att det huvudsakliga syftet med undantaget i
andra stycket har varit att se till att bland annat journalistisk verksamhet
som inte omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-
grundlagen undantas från delar av dataskyddsförordningen och
dataskyddslagen. En utgångspunkt vid utformningen av bestämmelsen
har varit att undantag bör införas i den utsträckning som förordningen
tillåter det (se prop. 2017/18:105 s. 44 f. och 187). Det kan noteras att
bestämmelsen – även om den syftar till att träffa sådan verksamhet som inte
omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen –
enligt sin ordalydelse täcker också verksamhet som har grundlagsskydd.
Dok.Id 303797
Sida 17 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
Ordalydelsen i andra stycket ger inte samma öppning för en tolkning
i enlighet med unionsrätten som första stycket. De båda styckena måste
dock ses i ett sammanhang. Andra stycket kan inte rimligen ges den
innebörden att undantaget från dataskyddsförordningens tillämpning för
icke-grundlagsskyddad verksamhet blir mer långtgående än det undantag
som avser det grundlagsskyddade området.
Andra stycket bör alltså, på motsvarande sätt som första stycket,
tillämpas så att det inte hindrar att dataskyddsförordningen fullt ut beaktas
vid en prövning enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen. Den
myndighet som har att göra prövningen ska således bedöma om uppgifterna
efter ett utlämnande kan antas komma att behandlas i strid med
bestämmelserna i dataskyddsförordningen, utan att ta ställning till om de
undantagna artiklarna i förordningen ska tillämpas i den verksamhet som
bedrivs av den som har begärt att få ut uppgifterna.
Sammanfattande slutsats
Sammantaget innebär det sagda att 1 kap. 7 § dataskyddslagen –
bedömd i ljuset av unionsrätten – inte hindrar att dataskyddsförordningen
beaktas vid tillämpningen av sekretessbestämmelsen i 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen.
Bedömningen i detta fall
Gäller sekretess enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen?
För att sekretess enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen
ska gälla för de uppgifter som Nyhetsbyrån Siren har begärt att få ut krävs
att det kan antas att uppgifterna efter ett utlämnande kommer att behandlas
Dok.Id 303797
Sida 18 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
på ett sätt som är oförenligt med dataskyddsförordningen. Antagandet
måste bygga på att det finns konkreta omständigheter som indikerar detta,
men någon fullständig bedömning av om den behandling som kan antas
komma att ske är oförenlig med dataskyddsförordningen behöver inte göras
(se p. 14). Något ställningstagande till i vilken mån förordningen ska
tillämpas i Sirens verksamhet ska inte göras, utan förordningen ska
användas som en fristående måttstock vid bedömningen (se p. 52 och 57).
Siren har begärt att få ut ett större antal brottmålsdomar och andra
handlingar kopplade till brottmål såsom beslut, dagboksblad och stämnings-
ansökningar. Handlingarna innehåller uppgifter om lagöverträdelser och andra
uppgifter av känslig natur. Siren har hos hovrätten återkommande begärt ut
allmänna handlingar på motsvarande sätt. Mot denna bakgrund, och med
beaktande av den omfattande behandling av personuppgifter av detta slag som
sker hos Siren, kan det antas att de personuppgifter som finns i de begärda
handlingarna kommer att behandlas på ett sätt som är oförenligt med artikel 10
i dataskyddsförordningen (jfr p. 42). Sekretess gäller följaktligen för de
personuppgifter som finns i de handlingar som har begärts ut.
Finns det förutsättningar att lämna ut handlingarna med förbehåll?
Om en myndighet finner att sådan risk för skada, men eller annan
olägenhet som enligt en bestämmelse om sekretess hindrar att en uppgift
lämnas till en enskild kan undanröjas genom ett förbehåll som inskränker
den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, ska
myndigheten göra ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas till den enskilde
(10 kap. 14 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen).
Det framstår som klart att bestämmelsen är skriven med tanke på
sådana sekretessbestämmelser vilkas tillämpning förutsätter ett beaktande
av skada, men eller annan olägenhet. Någon hänvisning till sådana faktorer
Dok.Id 303797
Sida 19 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
finns inte i 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen, men det finns
heller inte något undantag i 10 kap. 14 § som innebär att den inte kan
tillämpas vid sekretess enligt 21 kap. 7 §. Sistnämnda bestämmelse syftar
vidare, i likhet med flera andra sekretessregler, till att skydda uppgifter om
enskildas personliga förhållanden. Ett utlämnande av uppgifter som är
oförenligt med dataskyddsförordningen får därmed anses kunna medföra
skada, men eller annan olägenhet. Även om resultatet av ett förbehåll inte
fullt ut blir detsamma som i andra fall bör bestämmelsen i 10 kap. 14 §
första stycket därför kunna tillämpas också när sekretess gäller enligt
21 kap. 7 §.
Att med stöd av 10 kap. 14 § ställa upp ett förbehåll vid utlämnande
av handlingar kan vara ett sätt att i viss mån åstadkomma en sådan
avvägning mellan olika intressen som dataskyddsförordningen förutsätter.
Det gäller särskilt när intresset av yttrande- och informationsfrihet ska
förenas med rätten till integritet.
Med hänsyn till den verksamhet som Siren bedriver kan det antas att
behandlingen av uppgifterna i de begärda handlingarna till betydande del
kommer att ske för journalistiska ändamål. Handlingarna bör därför, som
hovrätten har funnit, lämnas ut men med förbehåll som gör att intresset av
att kunna bedriva den journalistiska verksamheten balanseras mot
integritetsintresset. Det finns skäl att vid utformningen av förbehållet beakta
att Siren via sin databas tillgängliggör bland annat redaktionellt bearbetad
nyhetstext.
En rimlig balans mellan de olika intressena kan uppnås om
förbehållet utformas så att det tar sikte på att förhindra att handlingarna –
med de personuppgifter som finns i dem – tillhandahålls av Siren eller att
uppgifterna görs sökbara för andra, men inte förhindrar att person-
Dok.Id 303797
Sida 20 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
uppgifterna används i t.ex. nyhetstexter eller nyhetsunderlag som Siren
producerar.
Det finns mot den bakgrunden anledning att ändra hovrättens beslut
på så sätt att förbehållet ges innebörden:
– att handlingarna, oavsett i vilken form, inte får tillhandahållas
allmänheten eller betalande kunder om allmänheten eller kunderna
därigenom får del av personnamn, personnummer eller adress för enskilda
personer, och
– att Siren inte heller på annat sätt får erbjuda allmänheten eller betalande
kunder sökmöjligheter i handlingarna på ett sätt som ger tillgång till
personnamn, personnummer eller adress för enskilda personer.
__________
____________________ ____________________ ____________________
____________________ ____________________
____________________ ____________________
I avgörandet har deltagit justitieråden Anders Eka, Henrik Jermsten
(skiljaktig), Kristina Ståhl, Agneta Bäcklund (skiljaktig), Thomas Bull
(skiljaktig), Petter Asp (referent) och Cecilia Renfors.
Föredragande har varit justitiesekreteraren Malin Falkmer.
Dok.Id 303797
Sida 21 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
SKILJAKTIG MENING
Justitieråden Henrik Jermsten och Thomas Bull är skiljaktiga och anser att
överklagandet ska bifallas. Enligt deras mening bör skälen lyda enligt
följande.
SKÄL
Bakgrund
1. Panoptes Sweden AB:s verksamhet innefattar inhämtning,
bearbetning, analys och presentation av information. Bolaget driver
Nyhetsbyrån Siren.
2. Siren är inriktad på myndighetsbevakning och kärnverksamheten
består i att identifiera och samla in underlag för nyheter och att förmedla
sådant underlag till andra nyhetsorganisationer eller massmedier, såsom
tidningar, tidskrifter och etermediaföretag. Eftersom Siren är en nyhetsbyrå
omfattas information ur Sirens databas av grundlagsskydd enligt 1 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
3. Siren har hos hovrätten begärt att få del av ett större antal allmänna
handlingar i brottmål, såsom domar, beslut, dagboksblad och
stämningsansökningar.
4. Hovrätten har beslutat att lämna ut de begärda handlingarna men
med ett förbehåll. Förbehållet innebär att de personuppgifter som framgår
av handlingarna endast får användas i journalistisk verksamhet och att
personnummer, personnamn och adress för enskilda personer inte får
tillhandahållas allmänheten eller betalande kunder genom
databasen/registren.
Dok.Id 303797
Sida 22 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
5. Som skäl för beslutet anförde hovrätten att det kan antas att
uppgifterna efter ett utlämnande kommer att behandlas i strid med EU:s
dataskyddsförordning. Enligt hovrätten gällde därför sekretess för
uppgifterna enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
och förbehåll utgjorde en lämplig skyddsåtgärd.
Om utlämnande av domar m.m.
Var och en har till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och
allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande rätt att ta del av
allmänna handlingar i den utsträckning som inte reglerna om sekretess
hindrar detta (2 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen).
Enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för
en personuppgift om det kan antas att uppgiften efter ett utlämnande kommer
att behandlas i strid med EU:s dataskyddsförordning eller lagen (2018:218)
med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning
(dataskyddslagen).
Den aktuella sekretessbestämmelsen skiljer sig från andra sekretess-
bestämmelser såtillvida att den inte tar sikte på uppgifterna som sådana,
utan på vad som kan antas ske med dem efter ett utlämnande. En
bedömning enligt paragrafen behöver göras endast om det finns konkreta
omständigheter som indikerar att mottagaren kommer att behandla
uppgifterna på ett sätt som strider mot dataskyddsregleringen, t.ex. att det är
fråga om ett massuttag. Någon fullständig bedömning av om behandlingen
kommer att strida mot dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen
behöver inte göras. (Jfr prop. 2017/18:105 s. 135 f.)
Dataskyddsförordningen uppställer i artiklarna 5 och 6 vissa
grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter, bland annat att de
Dok.Id 303797
ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och
Sida 23 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål.
Uppgifterna ska vidare behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i
förhållande till den registrerade samt vara adekvata, relevanta och inte för
omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Ett centralt
krav är vidare att någon av de grunder som anges i artikel 6 måste vara
tillämplig för att en uppgift ska få behandlas. Exempel på sådana grunder är
att det föreligger samtycke från den registrerade eller att behandlingen är
nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse.
I artikel 9 regleras behandling av vissa särskilda kategorier av
personuppgifter. Det gäller bland annat uppgifter som avslöjar ras eller
etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse,
uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller
sexuella läggning. Behandling av sådana uppgifter är förbjuden om inte den
registrerade uttryckligen har lämnat sitt samtycke eller behandlingen är
nödvändig av vissa angivna skäl.
I artikel 10 finns regler som särskilt tar sikte på behandlingen av
personuppgifter som rör fällande domar i brottmål, lagöverträdelser som
utgör brott och därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder. Behandling av
sådana uppgifter får utföras endast under kontroll av en myndighet eller då
behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella
rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter
fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får föras
endast under kontroll av en myndighet.
Medlemsstaterna ska enligt artikel 85 i förordningen genom lag
förena rätten till integritet enligt dataskyddsförordningen med yttrande- och
informationsfriheten, inbegripet behandling som sker för journalistiska
ändamål eller för akademiskt, konstnärligt eller litterärt skapande. De ska
vidare för behandling som sker för sådana ändamål – om det är nödvändigt
Dok.Id 303797
Sida 24 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
för att förena rätten till integritet med yttrande- och informationsfriheten –
fastställa undantag eller avvikelser från vissa uppräknade delar av
förordningen, däribland artiklarna 5, 6, 9 och 10.
I 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen anges att dataskydds-
förordningen och dataskyddslagen inte ska tillämpas i den utsträckning det
skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Av andra stycket samma paragraf följer att bland annat artiklarna 5, 6, 9 och
10 i dataskyddsförordningen inte ska tillämpas vid behandling av
personuppgifter som sker för journalistiska ändamål eller för akademiskt,
konstnärligt eller litterärt skapande.
Den svenska sammanjämkningen enligt artikel 85
Inledningsvis kan konstateras att en EU-förordning till alla delar är
bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Enligt fast praxis gäller
att bestämmelser i förordningar i allmänhet har omedelbara verkningar i
de nationella rättsordningarna, utan att det krävs att de nationella
myndigheterna vidtar några tillämpningsåtgärder (EU-domstolens dom av
den 15 maj 2021, Facebook Ireland m.fl., C-645/19, EU:C:2021:483, p. 110
och där angiven rättspraxis).
När det gäller vissa artiklar i dataskyddsförordningen utgör dessa
emellertid inte en komplett reglering utan förordningen förutsätter en
kompletterande reglering i nationell rätt. Så är exempelvis fallet beträffande
förordningens krav på en nationell sammanjämkning av förordningens regler
om skydd för personuppgifter med yttrande- och informationsfriheten.
Hur yttrandefrihet, informationsfrihet och skyddet för person-
uppgifter ska förenas och sammanjämkas framgår således inte av
dataskyddsförordningen. Det finns dessutom ett utrymme för olikheter
Dok.Id 303797
Sida 25 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
mellan medlemsstaterna i fråga om innehållet i bestämmelser som
sammanjämkar rätten till skydd för personuppgifter med yttrande- och
informationsfrihet (EU-domstolens dom av den 24 september 2019,
Google, C-507/17, EU:C:2019:772, p. 69).
Att man i flera medlemsstater gjort omfattande undantag från
dataskyddsförordningens bestämmelser för journalistisk verksamhet står
klart (se SOU 2024:75 s. 120 ff. avseende Norge, Danmark och Finland).
Även i länder som Nederländerna och Österrike har man, på ett sätt som
liknar den svenska regleringen i sak, undantagit verksamheter som är
journalistiska från förordningens tillämpningsområde.
Till bilden hör vidare att det vid sammanjämkningen enligt artikel 85
måste beaktas att rättigheterna i Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna har en likvärdig ställning. Skyddet av
personuppgifter regleras i artikel 8 och yttrande- och informationsfrihet
skyddas genom artikel 11. Från unionsrättslig synvinkel har således ingen
av rättigheterna en starkare ställning än den andra, utan vid konflikter måste
de balanseras mot varandra.
Enligt svensk rätt ska alltså dataskyddsförordningen inte tillämpas i
den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 2017/18:105 s. 40 ff.). Vidare ska bland
annat artiklarna 5, 6, 9 och 10 i dataskyddsförordningen även utanför det
grundlagsskyddade området inte tillämpas vid behandling av personuppgifter
som sker för journalistiska ändamål.
Utifrån artikel 85 i dataskyddsförordningen kan detta ställningstagande
sägas innebära att den svenska lagstiftaren har bedömt att det är nödvändigt
ur ett yttrandefrihetsperspektiv att helt undanta sådana aktörer som omfattas
Dok.Id 303797
Sida 26 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
av grundlagsskydd från förordningens bestämmelser och att detsamma i allt
väsentligt ska gälla för sådana aktörer som saknar grundlagsskydd men vars
verksamhet har journalistiska ändamål. Den praktiska effekten av detta är att
personuppgiftsbehandlingen i allt väsentligt är oreglerad.
Mot bakgrund av EU-domstolens avgöranden av den 22 juni 2021 i
målet Latvijas Republika Saeima (C-439/19, EU:C:2021:504) och av den
7 mars 2024 i målet Endemol Shine Finland (C-740/22, EU:C:2024:216) kan
emellertid den frågan ställas om den svenska regleringen utgör en
sammanvägning av yttrandefrihet, informationsfrihet och skyddet för
personuppgifter som är fullt ut förenlig med unionsrätten.
Enligt Högsta domstolens mening finns det inledningsvis anledning
att notera följande beträffande EU-domstolens avgöranden. Det förstnämnda
rättsfallet rörde sammanjämkningen enligt artikel 86 i dataskydds-
förordningen mellan rätten till allmänna handlingar och rätten till skydd för
personuppgifter och berörde endast artikel 85 i den del denna behandlar
rätten till informationsfrihet. Någon yttrandefrihetsaspekt fanns inte i målet
och de krav som artikel 85 ställer på en nationell sammanjämkning utifrån
det intresset berördes inte. Avgörandet har därför ingen direkt betydelse för
den nu aktuella situationen.
I det andra avgörandet fann EU-domstolen att respekten för
privatlivet och skyddet för personuppgifter måste anses väga tyngre än
allmänhetens intresse av att få tillgång till allmänna handlingar. Vidare
framhölls att rätten till informationsfrihet enligt artikel 85 i dataskydds-
förordningen inte ska tolkas så, att den motiverar att personuppgifter
avseende fällande domar i brottmål lämnas ut till var och en som begär ut
sådana uppgifter (p. 55 och 56).
Dok.Id 303797
Sida 27 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
EU-domstolens resonemang tog alltså sikte på intresseavvägningen
mellan skyddet av personuppgifter om lagöverträdelser och allmänhetens
tillgång till allmänna handlingar och informationsfriheten i allmänhet.
Någon direkt bäring på situationer när en aktör begär ut uppgifter av det
slaget för journalistiska ändamål har avgörandet således inte.
Den slutsats som kan dras av EU-domstolens avgöranden är att vid
sammanjämkningen mellan informationsfriheten och skyddet för
personuppgifter ska proportionalitetsprincipen iakttas och de nationella
regler som införs får inte gå utöver vad som är nödvändigt. Vad detta
konkret betyder i en kontext där andra intressen står mot varandra än de
som var aktuella i de båda rättsfallen är däremot inte givet.
En annan iakttagelse som kan göras utifrån de båda rättsfallen är att
EU-domstolens bedömning av om sammanjämkningen enligt artikel 85 och
86 i dataskyddsförordningen är godtagbar, har skett utifrån de konkreta
omständigheterna i det enskilda fallet. Även om hänsyn måste kunna tas till
ett nationellt systems utformning på abstrakt nivå är det alltså effekterna i
det konkreta fallet som är avgörande för prövningen av om t.ex. kravet på
proportionalitet är uppfyllt eller inte.
Bedömningen i detta fall
I det nu aktuella fallet är fråga om en begäran om utfående av
allmänna handlingar av en aktör som har s.k. automatiskt grundlagsskydd,
dvs. grundlagsskyddet följer direkt av grundlagen (1 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen).
Från grundlagssynpunkt innebär detta att utgångspunkten är att Siren
är en aktör vars verksamhet får antas ligga i linje med syftet med
yttrandefrihetsgrundlagen, dvs. att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och
Dok.Id 303797
Sida 28 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta är alla ändamål
som nära nog helt sammanfaller med de områden där undantag från
dataskyddsförordningens bestämmelser medges enligt artikel 85.
Vad som är upplyst om Sirens verksamhet är följande. Siren är
medlem i föreningen Tidningsutgivarna. Siren identifierar och samlar in
underlag för nyheter för att förmedla sådant underlag till andra
nyhetsorganisationer eller massmedier. Siren tar hand om, bedömer och
utarbetar underlag med utgångspunkt i de handlingar som domstolar,
myndigheter och andra har lämnat ut. Denna behandling är på olika sätt
avsedd för publicering. Det är redaktionens medarbetare som analyserar
materialet och gör självständiga nyhetsvärderingar. Därefter kan det
bearbetade materialet användas för publicering i andra massmedier eller i
Sirens egen databas.
Det får anses stå klart att Sirens insamlande av personuppgifter sker
för journalistiska ändamål. Även om det alltså kan ifrågasättas om den
svenska regleringen utgör en sammanvägning av yttrandefrihet,
informationsfrihet och skyddet för personuppgifter som i alla delar lever
upp till unionsrättens krav, finns det inget som tyder på att det beträffande
en aktör som Siren inte skulle vara godtagbart göra sammanjämkningen
mellan olika intressen enligt artikel 85 i dataskyddsförordningen på det sätt
som den svenska lagstiftaren har gjort.
Det kan därför inte anses stå i strid med unionsrätten att såvitt avser
Sirens begäran om utfående av allmänna handlingar låta grundlagsskyddet
gälla på det sätt som den svenska lagstiftaren har avsett.
Som hovrätten har konstaterat är de efterfrågade handlingarna
allmänna och de ska lämnas ut om inte sekretess gäller enligt 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen. Enligt den paragrafen gäller sekretess för
Dok.Id 303797
Sida 29 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
personuppgifter om det kan antas att uppgifterna efter ett utlämnande
kommer att behandlas i strid med dataskyddsförordningen.
Det kan emellertid inte antas att Siren kommer att behandla de
personuppgifter som finns i de handlingar som Siren har begärt ut i strid
med dataskyddsförordningen eftersom Sirens behandling av personuppgifter
inte omfattas av förordningens bestämmelser.
Sekretess enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen gäller
därmed inte. Överklagandet ska därför bifallas.
________
Dok.Id 303797
Sida 30 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
SKILJAKTIG MENING
Justitierådet Agneta Bäcklund är skiljaktig och anser att målet ska skrivas
av från vidare handläggning. Hon anser att skälen från och med punkten 61
ska ha följande lydelse.
61. Om en myndighet finner att sådan risk för skada, men eller annan
olägenhet som enligt en bestämmelse om sekretess hindrar att en uppgift
lämnas till en enskild kan undanröjas genom ett förbehåll som inskränker
den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, ska
myndigheten göra ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas till den enskilde
(10 kap. 14 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen).
62. Det framstår som klart att bestämmelsen är skriven med tanke på
sådana sekretessbestämmelser vars tillämpning förutsätter ett beaktande av
skada, men eller annan olägenhet. Någon hänvisning till sådana faktorer
finns inte i 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen.
63. Det är svårt att se att ett förbehåll fullt ut skulle tillgodose
möjligheten till avvägning mellan integritetsintresset och intresset av att
bedriva journalistisk verksamhet när det är fråga om behandling av en stor
mängd uppgifter som avser lagöverträdelser. Den risk som bestämmelsen i
21 kap. 7 § avser att förhindra – att uppgiften efter ett utlämnande kommer
att behandlas i strid med dataskyddsförordningen – kan alltså inte
undanröjas genom ett förbehåll.
64. Med den tolkning av förhållandet mellan 1 kap. 7 § dataskyddslagen
och 21 kap. 7 § som Högsta domstolen gör är det dessutom knappast
möjligt att ge några föreskrifter om behandlingen av de uppgifter om
lagöverträdelser som lämnats ut, utan att ta ställning till om artikel 10 i
Dok.Id 303797
Sida 31 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3457-24
dataskyddsförordningen gäller för den behandlingen. Ett förbehåll som
innebär att det inte är tillåtet att lämna ut vissa uppgifter framstår inte heller
som lämpligt med hänsyn till rätten att fritt meddela uppgifter i vilket ämne
som helst.
65. Slutsatsen är därför att det inte finns förutsättningar att lämna ut
handlingarna med förbehåll. Ett utlämnande med förbehåll framstår inte
heller som en lämplig åtgärd.
66. Eftersom de handlingar som talan avser har lämnats ut till Siren med
förbehåll bör överklagandet inte föranleda någon ytterligare åtgärd utan
målet bör avskrivas från vidare handläggning.
________
Dok.Id 303797