Ceza Dosyalarının Koşullu Olarak Açıklanması

¶ ile paragrafa bağlantı verin veya alıntıyı künyesiyle kopyalayın. Üretilen bağlantı kimlikleri resmî paragraf numarası değildir.

Sida 1 (31)

HÖGSTA DOMSTOLENS
BESLUT
Mål nr
meddelat i Stockholm den 25 februari 2025 Ä 3169-24

PARTER

Klagande
Trobar AB, 559036-0748
c/o TNG Group AB, CO

Ombud: Advokaterna FS, AB och ÄP samt juristen AF

SAKEN
Utlämnande av allmänna handlingar

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Hovrätten för Övre Norrlands beslut 2024-03-27, dnr 2024/83

__________

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Hovrättens beslut ändras på så sätt att de begärda handlingarna ska lämnas
ut av Umeå tingsrätt med ett förbehåll som innebär:

Dok.Id 303795
Besöksadress Öppettider Postadress E-post
Riddarhustorget 8 måndag–fredag Högsta domstolen [email protected]
08:45–12:00 Box 2066
Telefon 13:15–15:00 103 12 Stockholm Webbplats
08-561 666 00 www.hogstadomstolen.se

Sida 2 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

– att handlingarna, oavsett i vilken form, inte får tillhandahållas
allmänheten eller betalande kunder om allmänheten eller kunderna
därigenom får del av personnamn, personnummer eller adress för enskilda
personer,

– att Trobar inte heller på annat sätt får erbjuda allmänheten eller betalande
kunder sökmöjligheter i handlingarna på ett sätt som ger tillgång till
personnamn, personnummer eller adress för enskilda personer, och

– att handlingarna inte heller får användas för att avisera allmänheten eller
betalande kunder på så sätt att möjlighet ges att bevaka om en viss person
förekommer i handlingarna.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

Trobar AB har yrkat att Högsta domstolen ska förordna att tingsrätten ska
lämna ut de begärda handlingarna.

SKÄL

Bakgrund

Trobar AB tillhandahåller via en rättsdatabas information som
inhämtas från landets domstolar samt från Åklagarmyndigheten och
Ekobrottsmyndigheten. Informationen i databasen består av domar, beslut,
protokoll, dagboksblad och beslut om strafförelägganden och
åtalsunderlåtelser.

Trobars databas riktar sig till företag och organisationer som önskar
få tillgång till information av detta slag för sin verksamhet, t.ex. för
bakgrundskontroller men även för journalistik eller forskning. Det finns
bland annat en tjänst som innebär att en kund aviseras när ett visst person-

Dok.Id 303795

Sida 3 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

eller organisationsnummer förekommer i en handling. Databasen riktar
sig inte till privatpersoner och det sker en prövning innan någon
tillåts att bli kund hos bolaget. Trobars rättsdatabas omfattas av
utgivningsbevis och därmed av grundlagsskydd enligt 1 kap. 4 och 5 §§
yttrandefrihetsgrundlagen.

Trobar har av Umeå tingsrätt begärt att få ut domar, beslut, protokoll
och dagboksblad i brottmål vid tingsrätten.

Tingsrätten beslutade att avslå Trobars begäran med hänvisning till
att Trobar begärt ut uppgifter i en sådan omfattning och med sådant innehåll
att det kan antas att Trobars behandling av uppgifterna kommer att stå i
strid med EU:s dataskyddsförordning.1 Enligt tingsrätten gällde därför
sekretess för uppgifterna enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400).

Hovrätten har avslagit Trobars överklagande.

Målet i Högsta domstolen

Målet gäller frågan om det råder sekretess för de begärda uppgifterna
och, i så fall, om uppgifterna bör lämnas ut med förbehåll. I målet
aktualiseras förhållandet mellan 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen,
1 kap. 7 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s
dataskyddsförordning (i det följande dataskyddslagen) och reglerna i
dataskyddsförordningen.

Dok.Id 303795
1
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för
fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

Sida 4 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

Om utlämnande av domar och andra domstolshandlingar

Var och en har till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och
allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande rätt att ta del av
allmänna handlingar i den utsträckning som inte reglerna om sekretess
hindrar detta (se 2 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen).

Regler om sekretess finns i offentlighets- och sekretesslagen.
Sekretess innebär att det är förbjudet att röja den uppgift som det gäller
sekretess för, oavsett om det sker muntligen, genom utlämnande av en
allmän handling eller på något annat sätt (se 3 kap. 1 § offentlighets- och
sekretesslagen).

Utgångspunkten är att brottmålsdomar är offentliga. Om en uppgift
tas in i en domstols dom upphör eventuell sekretess för uppgiften att
gälla, om inte domstolen beslutar om fortsatt sekretess (jfr 43 kap. 8 §
offentlighets- och sekretesslagen).

Brottmålsdomar har i linje med detta i regel lämnats ut till den
som har begärt det, även när det har rört sig om en större mängd. Också
andra handlingar med kopplingar till brottmål, t.ex. dagboksblad och
protokoll, lämnas regelmässigt ut, såvida det inte finns någon särskild
sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgifter i dem.

Som framgår av hovrättens beslut har dock frågan väckts i vilken
utsträckning 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen som hänvisar till
dataskyddsförordningen – eller dataskyddsförordningen som sådan – kan
utgöra hinder mot att lämna ut sådana handlingar.

Bestämmelsen i 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen

Enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess

Dok.Id 303795
för en personuppgift om det kan antas att uppgiften efter ett utlämnande

Sida 5 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

kommer att behandlas i strid med dataskyddsförordningen eller
dataskyddslagen.

Sekretessbestämmelsen i 21 kap. 7 § skiljer sig från andra
sekretessbestämmelser såtillvida att den inte tar sikte på uppgifterna som
sådana, utan på vad som kan antas ske med dem efter ett utlämnande. Enligt
bestämmelsen ska den utlämnande myndigheten ta hänsyn till vad som kan
antas om den kommande behandlingen och dess karaktär. En liknande
bestämmelse har funnits sedan 1973. Bestämmelsen motiverades då bland
annat med behovet av att skapa viss kontroll över möjligheterna att genom
inhämtande av personuppgifter från befintliga register bygga upp nya
register för andra ändamål än de ursprungliga (se prop. 1973:33 s. 100 f.).

En bedömning enligt paragrafen behöver göras endast om det finns
konkreta omständigheter som indikerar att mottagaren kommer att behandla
uppgifterna på ett sätt som strider mot dataskyddsregleringen, t.ex. att det är
fråga om ett massuttag. Någon fullständig bedömning av om behandlingen
kommer att strida mot dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen
behöver inte göras. (Jfr prop. 2017/18:105 s. 135 f.)

Dataskyddsförordningen

Dataskyddsförordningen är bindande och direkt tillämplig i alla EU:s
medlemsstater (se artikel 288 andra stycket i fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt). Förordningen tillkom för att bland annat garantera
en enhetlig och hög skyddsnivå för fysiska personer som är likvärdig i alla
medlemsstater. Den ska ses i ljuset av att skyddet för fysiska personer vid
behandling av personuppgifter är en grundläggande rättighet enligt
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. (Jfr
dataskyddsförordningen, skäl 1 och 10; jfr även artikel 8 i stadgan och
artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.)

Dok.Id 303795

Sida 6 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

I artikel 5 i dataskyddsförordningen anges att vissa grundläggande
principer ska följas vid behandling av personuppgifter. Av dessa principer
följer bland annat att uppgifterna ska behandlas på ett lagligt, korrekt och
öppet sätt samt att de ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i
förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Vidare ska de inte
förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under
en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka
personuppgifterna behandlas och de får lagras under längre perioder endast
för vissa ändamål.

De i artikel 5 angivna principerna kompletteras i artikel 6 med mer
konkreta krav som måste vara uppfyllda för att behandlingen av uppgifterna
ska vara laglig. Ett centralt krav är att någon av de grunder som anges i
artikeln måste vara tillämplig för att en uppgift ska få behandlas. Exempel
på sådana grunder är att det föreligger samtycke från den berörde eller att
behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse.

I artikel 9 regleras behandling av vissa särskilda kategorier av
personuppgifter. Det gäller bland annat uppgifter som avslöjar ras eller
etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse,
uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller
sexuella läggning. Behandling av sådana uppgifter är förbjuden om inte den
registrerade uttryckligen har lämnat sitt samtycke eller behandlingen är
nödvändig av vissa angivna skäl.

Dok.Id 303795
rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter

Sida 7 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får föras
endast under kontroll av en myndighet. (Angående EU-domstolens tolkning
av begreppen lagöverträdelser och fällande domar, se domstolens dom av
den 24 september 2019, GC m.fl., C-136/17, EU:C:2019:773, p. 72.)

Syftet med artikel 10 är att säkerställa ett utökat skydd mot sådan
behandling av personuppgifter som, på grund av att uppgifterna är särskilt
känsliga, kan utgöra ett särskilt allvarligt ingrepp i den grundläggande
rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter enligt
artiklarna 7 och 8 i EU:s rättighetsstadga (se EU-domstolens dom av den
22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima, C-439/19, EU:C:2021:504,
p. 74).

Medlemsstaterna ska enligt artikel 85 i dataskyddsförordningen
genom lag förena rätten till integritet enligt förordningen med yttrande- och
informationsfriheten. De ska vidare – om det är nödvändigt för att förena
rätten till integritet med yttrande- och informationsfriheten – fastställa
undantag eller avvikelser från vissa uppräknade delar av förordningen
(bland annat artikel 10) för viss behandling, exempelvis sådan som sker för
journalistiska ändamål.

Av EU-domstolens praxis följer att uttrycket behandling för
journalistiska ändamål ska tolkas brett. Det omfattar bland annat att sprida
information, åsikter eller idéer till allmänheten. Vilken teknik som används
eller om verksamheten bedrivs i vinstsyfte påverkar inte bedömningen.
Även behandling av personuppgifter som innebär att material som har
samlats in från myndigheter i oförändrad form tillhandahålls kommersiellt
kan utgöra behandling för journalistiska ändamål. (Se EU-domstolens dom
av den 16 december 2008, Satakunnan Markkinapörssi och Satamedia,
C-73/07, EU:C:2008:727, p. 55–62.)

Dok.Id 303795

Sida 8 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

För att jämka samman allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna
handlingar med rätten till skydd av personuppgifter i enlighet med
förordningen får bland annat myndigheter, i enlighet med den unionsrätt
eller den medlemsstats rätt som gäller, lämna ut personuppgifter i allmänna
handlingar (se artikel 86).

Det finns alltså ett utrymme enligt artiklarna 85 och 86 i
förordningen att begränsa rätten till skydd för personuppgifter, men bara
under förutsättning att begränsningarna är föreskrivna i lag, förenliga med
det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheterna och uppfyller de
krav som följer av den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen. Det
betyder bland annat att begränsningarna inte får gå utöver vad som är strikt
nödvändigt, och det förutsätts också att det finns tydliga och precisa
bestämmelser som reglerar räckvidden och tillämpningen av undantagen.
(Jfr t.ex. Latvijas Republikas Saeima, p. 105 och 106 med vidare
hänvisning.)

Det sagda innebär att det är förutsatt att skyddet för personuppgifter
kan variera mellan medlemsstaterna. Men det är samtidigt inte givet att de
sammanjämkningar av olika intressen som har gjorts är godtagbara enligt
unionsrätten.

Dataskyddslagen

I dataskyddslagen finns kompletterande bestämmelser till
dataskyddsförordningen.

I 1 kap. 7 § första stycket föreskrivs att dataskyddsförordningen och
dataskyddslagen inte ska tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen
omfattar inte bara sådan tillämpning av dataskyddsregleringen som skulle

Dok.Id 303795

Sida 9 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

strida mot tryck- och yttrandefriheten, utan också sådan som skulle strida
mot offentlighetsprincipen (jfr prop. 2017/18:105 s. 43).

I paragrafens andra stycke anges att artiklarna 5–30 och 35–50 i
dataskyddsförordningen samt 2–5 kap. dataskyddslagen inte ska tillämpas
vid behandling av personuppgifter som sker för journalistiska ändamål eller
för akademiskt, konstnärligt eller litterärt skapande. I målet är det främst
undantaget för journalistiska ändamål som är av intresse. Uttrycket
behandling för journalistiska ändamål ska ges samma innebörd som enligt
unionsrätten (se p. 22, jfr ”Stiftelsens webbplats” NJA 2001 s. 409).

Avgöranden från EU-domstolen

EU-domstolen har i ett par avgöranden behandlat frågor som har
gällt utlämnande av personuppgifter från myndigheter i relation till bland
annat artikel 10 i dataskyddsförordningen.

I rättsfallet Latvijas Republikas Saeima konstaterade domstolen att
bestämmelserna i dataskyddsförordningen utgör hinder för en nationell
lagstiftning som innebär att ett offentligt organ som ansvarar för ett register
med information om prickning av förare vid överträdelser av trafikregler är
skyldigt att göra uppgifterna tillgängliga för allmänheten, utan att den som
begär att få tillgång till uppgifterna behöver visa att han eller hon har ett
särskilt intresse av att erhålla dem. Dataskyddsförordningen ansågs också
utgöra hinder mot att det offentliga organet överför sådana uppgifter till
ekonomiska aktörer för vidareutnyttjande, så att den som önskar få
upplysningar om eventuell prickning kan vända sig direkt till dessa aktörer
och få ut uppgifterna. (Se Latvijas Republikas Saeima, p. 122 och 129.)

Vid prövningen av om de nationella reglerna kunde anses vara
förenliga med dataskyddsförordningen gjordes en bedömning av huruvida

Dok.Id 303795
dessa, som alltså innebar en begränsning av skyddet i dataskyddsförordningen,

Sida 10 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

var nödvändiga och proportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen
med regleringen. Inom ramen för den bedömningen beaktade domstolen såväl
rätten till informationsfrihet enligt artikel 85 som allmänhetens rätt att få
tillgång till allmänna handlingar enligt artikel 86, men fann att rätten till
skydd för detta slags personuppgifter måste anses väga tyngre. (Se Latvijas
Republika Saeima, p. 102–121 och 126.)

I ett senare avgörande har EU-domstolen på motsvarande sätt
konstaterat att dataskyddsförordningen utgör hinder mot att uppgifter om
fällande domar i brottmål avseende fysiska personer i ett register som förs
av domstol lämnas ut till vem som helst för att säkerställa allmänhetens
tillgång till allmänna handlingar, utan att den person som begär utlämnandet
behöver visa att personen har ett särskilt intresse av att få ut uppgifterna.
(EU-domstolens dom av den 7 mars 2024, C-740/22, Endemol Shine
Finland, EU:C:2024:216, p. 58.)

Den svenska ordningens förenlighet med unionsrätten

Högsta domstolen har att ta ställning till om, och i så fall på vilket
sätt, prövningen av en begäran om att få ut allmänna handlingar som
innehåller uppgifter om lagöverträdelser påverkas av dataskyddsförordningen.

Som framgår av det föregående föreskrivs i 1 kap. 7 § första stycket
dataskyddslagen att den lagen och dataskyddsförordningen inte ska
tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Lagstiftarens avsikt med bestämmelsen får sägas ha varit att
dataskyddsförordningen och dataskyddslagen över huvud taget inte ska
tillämpas på det grundlagsskyddade området. Det skulle innebära att man i
en verksamhet som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller

Dok.Id 303795
yttrandefrihetsgrundlagen inte skulle behöva följa dataskyddsförordningen

Sida 11 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

och att förordningen inte heller skulle inskränka myndigheternas
skyldigheter att lämna ut personuppgifter. (Jfr prop. 2017/18:105 s. 40 ff.,
jfr även prop. 1997/98:44 s. 43 ff. angående den tidigare gällande
regleringen.)

Med en sådan utgångspunkt är det följdriktigt att uppfatta 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen på så sätt att sekretess enligt bestämmelsen
inte kan föreligga i dessa fall; bestämmelsen förutsätter ju en bedömning av
vad som kan antas om den kommande behandlingens förenlighet med
dataskyddsregleringen.

Motsvarande gäller avseende fall där undantaget i 1 kap. 7 §
andra stycket dataskyddslagen är tillämpligt, t.ex. vid behandling av
personuppgifter för journalistiska ändamål utanför det grundlagsskyddade
området. I stycket föreskrivs att vid sådan behandling ska flera av
dataskyddsförordningens centrala bestämmelser, bland annat artiklarna
5–10, inte tillämpas.

Vid en tillämpning av den nationella regleringen måste emellertid
unionsrättens krav beaktas. Medlemsstaterna ska enligt artiklarna 85 och
86 i dataskyddsförordningen visserligen göra en avvägning mellan intresset
av yttrande- och informationsfrihet och allmänhetens rätt att få tillgång
till allmänna handlingar å den ena sidan och rätten till skydd för
personuppgifter å den andra. Men det kan ifrågasättas om en reglering som
innebär att personuppgifter om lagöverträdelser i stor omfattning ska
lämnas ut samtidigt som dataskyddsregleringen inte alls – eller endast till
viss del – gäller för den efterföljande behandlingen av uppgifterna, går att
förena med unionsrättens krav.

Brottmålsdomar innehåller många olika uppgifter av känslig natur.
De innehåller inte bara personuppgifter om tilltalade och dömda, brott som

Dok.Id 303795
ett avgörande avser och den eventuella påföljd som dömts ut. Där finns

Sida 12 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

också ett stort antal andra personuppgifter, bland annat om målsägande och
vittnen och om omständigheter kring de åtalade händelserna som kan
knytas till olika personer.

Om 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen uppfattas på det sätt
som lagstiftaren får sägas ha avsett innebär regleringen att skyddet för
dessa personuppgifter – på det grundlagsskyddade området – uteslutande
kommer att bygga på de möjligheter till ingripande som ges enligt
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och som i grunden
har andra syften än att skapa ett personuppgiftsskydd. Om bestämmelsen
uppfattas på detta sätt finns det inte heller några regler om hur
personuppgifterna får behandlas eller några förutsättningar att utöva tillsyn
såvitt avser uppgifter om lagöverträdelser.

Också i de fall som avses i 1 kap. 7 § andra stycket innebär en sådan
ordning (se p. 35–37) att skyddet för personuppgifter i mycket stor
utsträckning får stå tillbaka för intresset av yttrande- och informationsfrihet.

Högsta domstolen gör sammantaget bedömningen att det inte kan
anses förenligt med unionsrätten att ha en ordning som innebär att
brottmålsdomar i stor omfattning lämnas ut med följd att en betydande
mängd personuppgifter rörande lagöverträdelser därefter kan behandlas i en
databas och göras tillgängliga för andra. I princip finns då inte något annat
skydd för integritetsintresset än det som kan ligga i ingripanden med stöd
av mediegrundlagarna och brottsbalken. En sådan ordning undergräver
närmast helt det skydd vid behandling av uppgifter om lagöverträdelser som
dataskyddsförordningen syftar till att ge och kan inte anses innebära att det
har fastställts lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och
friheter på det sätt som förutsätts enligt artikel 10 i dataskyddsförordningen.
Bedömningen att detta inte är godtagbart gäller även i förhållande till

Dok.Id 303795

Sida 13 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

behandling som sker för journalistiska ändamål eller andra ändamål som
avses i artikel 85.

Det är alltså inte möjligt att förena den svenska regleringen med
dataskyddsförordningen på det sätt som lagstiftaren får antas ha avsett.

Konsekvenserna för den prövning som ska göras enligt 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen

Utgångspunkter

Det är inte möjligt för Högsta domstolen att i ett enskilt avgörande
mer generellt lösa de frågor som är förknippade med den svenska
regleringen av dataskyddsförordningens tillämplighet. Domstolens uppgift
är att ta ställning till hur frågorna i målet ska bedömas och då särskilt hur
21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen ska tillämpas.

Det kan erinras om att de allmänna frågeställningarna rörande
avsaknaden av skydd för integritetsintresset vid behandling av
personuppgifter på det grundlagsskyddade området är långt ifrån nya.
Redan i samband med införandet av systemet med frivilliga utgivningsbevis
i yttrandefrihetsgrundlagen hade konstitutionsutskottet farhågor om att
grundlagsskyddet skulle kunna komma att omfatta databaser som utgör rena
personregister och att detta kunde komma i konflikt med bestämmelser som
har till syfte att skydda den personliga integriteten (jfr bet. 2001/02:KU21
s. 31 f.).

Det finns även skäl att här nämna att två förslag har lagts fram till
riksdagen som syftat till att bättre balansera yttrandefrihets- och
informationsfrihetsintressena med skyddet för personuppgifter avseende
lagöverträdelser (se prop. 2017/18:49 och prop. 2021/22:59). Dessa har

Dok.Id 303795

Sida 14 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

dock inte lett till lagstiftning. Till detta kommer att det återigen har lagts
fram förslag rörande bland annat denna frågeställning (se SOU 2024:75). I
sammanhanget kan även nämnas Integritetsskyddsmyndighetens rättsliga
ställningstagande 2024:1 som emellertid är begränsat till söktjänster med
utgivningsbevis.

Mot bakgrund av det som nu har sagts inställer sig frågan om det är
möjligt att tolka och tillämpa det svenska regelverket på ett sätt som kan
förenas med dataskyddsförordningen.

Bestämmelsen i 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen

Som framgått av det föregående får lagstiftarens avsikt sägas ha varit
att dataskyddsförordningen och dataskyddslagen inte alls ska tillämpas på
det grundlagsskyddade området. Det kan emellertid konstateras att detta
inte kommer till uttryck i lagtexten. I 1 kap. 7 § första stycket
dataskyddslagen anges att dataskyddsförordningen inte ska tillämpas ”i den
utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen”. Bestämmelsens utformning talar alltså närmast
för att dataskyddsförordningen får vika först när det råder en konflikt
mellan regelverken.

Det bör framhållas att det förhållandet att det gäller sekretess för
vissa uppgifter som utgångspunkt inte kan anses innebära att det föreligger
en konflikt med tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Tvärtom är det i tryckfrihetsförordningen förutsatt att riksdagen ska kunna
lagstifta om sekretess och att sekretess då gäller också i förhållande till
verksamheter som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen.

Dok.Id 303795

Sida 15 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

Det finns också skäl att notera att 1 kap. 7 § dataskyddslagen och
21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen, såvitt nu är aktuellt, fick sin
utformning i samma lagstiftningssammanhang. Den naturliga
utgångspunkten bör vara att den ena bestämmelsen inte utesluter
tillämpning av den andra. Till bilden hör också att det inte finns några
uttalanden i förarbetena till 21 kap. 7 § som berör frågan om sekretessen
bör gälla i förhållande till verksamheter som omfattas av grundlagsskydd
enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Högsta domstolen gör mot denna bakgrund bedömningen att det
finns utrymme att tolka 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen så att
bestämmelsen inte hindrar att dataskyddsförordningens krav beaktas vid
tillämpningen av den särskilda sekretessbestämmelsen i 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen även på det grundlagsskyddade området.
Och en sådan tolkning bör göras oavsett hur man ska se på innebörden av
1 kap. 7 § första stycket när det gäller frågan om förordningen kan tillämpas
på den följande behandlingen i den verksamhet som omfattas av
grundlagsskyddet.

Det betyder att den myndighet som har att göra en prövning enligt
21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen ska bedöma om uppgifterna
efter ett utlämnande kan antas komma att behandlas i strid med
bestämmelserna i dataskyddsförordningen, utan att ta ställning till i vilken
mån den svenska regleringen innebär att förordningen inte ska tillämpas i
den verksamhet som bedrivs av den som har begärt att få ut uppgifterna.
Dataskyddsförordningen kan vid tillämpningen av 21 kap. 7 § då närmast
ses som en fristående måttstock för när sekretess råder för uppgifter som
annars skulle ha varit offentliga.

Dok.Id 303795

Sida 16 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

På detta sätt kan ett hänsynstagande till kraven i förordningen ske när
det avgörs huruvida allmänna handlingar som innehåller personuppgifter
ska lämnas ut.

Bestämmelsen i 1 kap. 7 § andra stycket dataskyddslagen

I 1 kap. 7 § andra stycket anges att undantag från dataskydds-
förordningens tillämpning ska göras i princip i samtliga de delar där
förordningen öppnar för undantag. Närmare bestämt undantas, som
framgått, artiklarna 5–30 och 35–50 i dataskyddsförordningen. Lagstiftaren
har här mer tydligt använt den ordning för nationell anpassning som
dataskyddsförordningen anvisar i artikel 85.

Av förarbetena framgår att det huvudsakliga syftet med undantaget i
andra stycket har varit att se till att bland annat journalistisk verksamhet
som inte omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-
grundlagen undantas från delar av dataskyddsförordningen och
dataskyddslagen. En utgångspunkt vid utformningen av bestämmelsen
har varit att undantag bör införas i den utsträckning som förordningen
tillåter det (se prop. 2017/18:105 s. 44 f. och 187). Det kan noteras att
bestämmelsen – även om den syftar till att träffa sådan verksamhet som inte
omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen –
enligt sin ordalydelse täcker också verksamhet som har grundlagsskydd.

Ordalydelsen i andra stycket ger inte samma öppning för en tolkning
i enlighet med unionsrätten som första stycket. De båda styckena måste
dock ses i ett sammanhang. Andra stycket kan inte rimligen ges den
innebörden att undantaget från dataskyddsförordningens tillämpning för
icke-grundlagsskyddad verksamhet blir mer långtgående än det undantag
som avser det grundlagsskyddade området.

Dok.Id 303795

Sida 17 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

Andra stycket bör alltså, på motsvarande sätt som första stycket,
tillämpas så att det inte hindrar att dataskyddsförordningen fullt ut beaktas
vid en prövning enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen. Den
myndighet som har att göra prövningen ska således bedöma om uppgifterna
efter ett utlämnande kan antas komma att behandlas i strid med
bestämmelserna i dataskyddsförordningen, utan att ta ställning till om de
undantagna artiklarna i förordningen ska tillämpas i den verksamhet som
bedrivs av den som har begärt att få ut uppgifterna.

Sammanfattande slutsats

Sammantaget innebär det sagda att 1 kap. 7 § dataskyddslagen –
bedömd i ljuset av unionsrätten – inte hindrar att dataskyddsförordningen
beaktas vid tillämpningen av sekretessbestämmelsen i 21 kap. 7 §
offentlighets- och sekretesslagen.

Bedömningen i detta fall

Gäller sekretess enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen?

För att sekretess enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen
ska gälla för de uppgifter som Trobar har begärt att få ut krävs att det kan
antas att uppgifterna efter ett utlämnande kommer att behandlas på ett sätt
som är oförenligt med dataskyddsförordningen. Antagandet måste bygga på
att det finns konkreta omständigheter som indikerar detta, men någon
fullständig bedömning av om den behandling som kan antas komma att ske
är oförenlig med dataskyddsförordningen behöver inte göras (se p. 14).
Något ställningstagande till i vilken mån förordningen ska tillämpas i
Trobars verksamhet ska inte göras, utan förordningen ska användas som en
fristående måttstock vid bedömningen (se p. 52 och 57).

Dok.Id 303795

Sida 18 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

Trobar har begärt att få ut ett större antal brottmålsdomar och andra
handlingar kopplade till brottmål såsom beslut, protokoll och dagboksblad.
Handlingarna innehåller uppgifter om lagöverträdelser och andra uppgifter
av känslig natur. Trobar har återkommande begärt ut allmänna handlingar
på motsvarande sätt. Mot denna bakgrund, och med beaktande av den
omfattande behandling av personuppgifter av detta slag som sker hos
Trobar, kan det antas att de personuppgifter som finns i de begärda
handlingarna kommer att behandlas på ett sätt som är oförenligt med artikel
10 i dataskyddsförordningen (jfr p. 42). Sekretess gäller följaktligen för de
personuppgifter som finns i de handlingar som har begärts ut.

Finns det förutsättningar att lämna ut handlingarna med förbehåll?

Om en myndighet finner att sådan risk för skada, men eller annan
olägenhet som enligt en bestämmelse om sekretess hindrar att en uppgift
lämnas till en enskild kan undanröjas genom ett förbehåll som inskränker
den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, ska
myndigheten göra ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas till den enskilde
(10 kap. 14 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen).

Det framstår som klart att bestämmelsen är skriven med tanke på
sådana sekretessbestämmelser vilkas tillämpning förutsätter ett beaktande
av skada, men eller annan olägenhet. Någon hänvisning till sådana faktorer
finns inte i 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen men det finns
heller inte något undantag i 10 kap. 14 § som innebär att den inte kan
tillämpas vid sekretess enligt 21 kap. 7 §. Sistnämnda bestämmelse syftar
vidare, i likhet med flera andra sekretessregler, till att skydda uppgifter om
enskildas personliga förhållanden. Ett utlämnande av uppgifter som är
oförenligt med dataskyddsförordningen får därmed anses kunna medföra
skada, men eller annan olägenhet. Även om resultatet av ett förbehåll inte

Dok.Id 303795
fullt ut blir detsamma som i andra fall bör bestämmelsen i 10 kap. 14 §

Sida 19 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

första stycket därför kunna tillämpas också när sekretess gäller enligt
21 kap. 7 §.

Att med stöd av 10 kap. 14 § ställa upp ett förbehåll vid utlämnande
av handlingar kan vara ett sätt att i viss mån åstadkomma en sådan
avvägning mellan olika intressen som dataskyddsförordningen förutsätter.
Det gäller särskilt när intresset av yttrande- och informationsfrihet ska
förenas med rätten till integritet.

Av handlingarna i målet framgår att Trobars databas i inte obetydlig
omfattning syftar till att möjliggöra olika typer av bakgrundskontroller. Det
finns bland annat en tjänst som innebär att kunden aviseras när ett visst
personnummer förekommer i en handling i databasen. Trobar publicerar
emellertid också i viss utsträckning egna nyheter och nyhetsunderlag.
Intresset av att kunna fortsätta bedriva den verksamheten bör beaktas vid
prövningen av om ett förbehåll bör meddelas.

När det gäller den verksamhet som består i att möjliggöra
bakgrundskontroller kommer ett förbehåll, som är utformat på ett sådant
sätt att det undanröjer den risk för skada eller men som följer med ett
utlämnande av handlingarna, att innebära att verksamheten inte kan fortgå.
Att lämna ut handlingarna med förbehåll kan då framstå som meningslöst.

Trobar ägnar sig dock i viss utsträckning också åt verksamhet som
kan antas ske för journalistiska ändamål. Handlingarna bör därför lämnas ut
med förbehåll som gör att intresset av att kunna bedriva den verksamheten
balanseras mot integritetsintresset.

En rimlig balans mellan dessa intressen kan uppnås om förbehållet
utformas så att det tar sikte på att förhindra dels att handlingarna – med de
personuppgifter som finns i dem – tillhandahålls av Trobar, dels att

Dok.Id 303795
personuppgifterna görs sökbara för andra eller används för att avisera

Sida 20 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

andra om handlingarnas innehåll, men samtidigt inte förhindrar att
personuppgifterna används i t.ex. nyhetstexter eller nyhetsunderlag som
Trobar producerar.

Det innebär att handlingarna ska lämnas ut av tingsrätten med ett
sådant förbehåll.

__________

____________________ ____________________ ____________________

____________________ ____________________

I avgörandet har deltagit justitieråden Anders Eka, Henrik Jermsten
(skiljaktig), Kristina Ståhl, Agneta Bäcklund (skiljaktig), Thomas Bull
(skiljaktig), Petter Asp (referent) och Cecilia Renfors.
Föredragande har varit justitiesekreteraren Malin Falkmer.

Dok.Id 303795

Sida 21 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

SKILJAKTIG MENING

Justitieråden Henrik Jermsten och Thomas Bull är skiljaktiga och anser att
överklagandet ska avslås. Enligt deras mening bör skälen lyda enligt
följande.

SKÄL

Bakgrund

1. Trobar AB tillhandahåller via en rättsdatabas information som
hämtas in från landets domstolar samt från Åklagarmyndigheten och
Ekobrottsmyndigheten. Informationen i databasen består av domar, beslut,
protokoll, dagboksblad och beslut om strafförelägganden och
åtalsunderlåtelser.

2. Trobars databas riktar sig till företag och organisationer som har
behov av information av detta slag för sin verksamhet, t.ex. bakgrunds-
kontrollföretag eller sådana som sysslar med journalistik eller forskning.
Det finns bland annat en tjänst som innebär att en kund aviseras när ett visst
person- eller organisationsnummer förekommer i en handling. Databasen
riktar sig inte till privatpersoner och det sker en prövning innan någon tillåts
att bli kund hos bolaget. Trobars rättsdatabas har grundlagsskydd enligt
yttrandefrihetsgrundlagen genom utgivningsbevis (se 1 kap. 4 och 5 §§
yttrandefrihetsgrundlagen).

Trobar begärde hos Umeå tingsrätt att få ut domar, beslut, protokoll
och dagboksblad i brottmål.

Tingsrätten beslutade att avslå Trobars begäran med hänvisning till
att Trobar begärt ut uppgifter i en sådan omfattning och med sådant innehåll
att det kan antas att behandlingen kommer att stå i strid med EU:s

Dok.Id 303795

Sida 22 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

dataskyddsförordning. Enligt tingsrätten gällde därför sekretess för
uppgifterna enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Hovrätten avslog Trobars överklagande.

Om utlämnande av domar m.m.

Enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess
för en personuppgift om det kan antas att uppgiften efter ett utlämnande
kommer att behandlas i strid med EU:s dataskyddsförordning eller lagen
(2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskydds-
förordning (dataskyddslagen).

Den aktuella sekretessbestämmelsen skiljer sig från andra sekretess-
bestämmelser såtillvida att den inte tar sikte på uppgifterna som sådana,
utan på vad som kan antas ske med dem efter ett utlämnande. En
bedömning enligt paragrafen behöver göras endast om det finns konkreta
omständigheter som indikerar att mottagaren kommer att behandla
uppgifterna på ett sätt som strider mot dataskyddsregleringen, t.ex. att det är
fråga om ett massuttag. Någon fullständig bedömning av om behandlingen
kommer att strida mot dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen
behöver inte göras. (Jfr prop. 2017/18:105 s. 135 f.)

Dataskyddsförordningen uppställer i artiklarna 5 och 6 vissa
grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter. Bland annat att de
ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och
inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål.

Dok.Id 303795
Uppgifterna ska vidare behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i

Sida 23 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

förhållande till den registrerade samt vara adekvata, relevanta och inte för
omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Ett centralt
krav är vidare att någon av de grunder som anges i artikel 6 måste vara
tillämplig för att en uppgift ska få behandlas. Exempel på sådana grunder är
att det föreligger samtycke från den registrerade eller att behandlingen är
nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse.

I artikel 10 finns regler som särskilt tar sikte på behandlingen av
personuppgifter som rör fällande domar i brottmål, lagöverträdelser som
utgör brott och därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder. Behandling av
sådana uppgifter får utföras endast under kontroll av en myndighet eller då
behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella
rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter
fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får föras
endast under kontroll av en myndighet.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 85 i förordningen genom lag
förena rätten till integritet enligt dataskyddsförordningen med yttrande- och
informationsfriheten, inbegripet behandling som sker för journalistiska
ändamål eller för akademiskt, konstnärligt eller litterärt skapande. De ska
vidare för behandling som sker för sådana ändamål – om det är nödvändigt
för att förena rätten till integritet med yttrande- och informationsfriheten –

Dok.Id 303795

Sida 24 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

fastställa undantag eller avvikelser från vissa uppräknade delar av
förordningen, däribland artiklarna 5, 6, 9 och 10.

I 1 kap. 7 § första stycket dataskyddslagen anges att dataskydds-
förordningen och dataskyddslagen inte ska tillämpas i den utsträckning det
skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.
Av andra stycket samma paragraf följer att bland annat artiklarna 5, 6, 9 och
10 i dataskyddsförordningen inte ska tillämpas vid behandling av
personuppgifter som sker för journalistiska ändamål eller för akademiskt,
konstnärligt eller litterärt skapande.

Den svenska sammanjämkningen enligt artikel 85

Inledningsvis kan konstateras att en EU-förordning till alla delar är
bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Enligt fast praxis gäller
att bestämmelser i förordningar i allmänhet har omedelbara verkningar i de
nationella rättsordningarna, utan att det krävs att de nationella
myndigheterna vidtar några tillämpningsåtgärder (EU-domstolens dom av
den 15 maj 2021, Facebook Ireland m.fl., C-645/19, EU:C:2021:483, p. 110
och där angiven rättspraxis).

När det gäller vissa artiklar i dataskyddsförordningen utgör dessa
emellertid inte en komplett reglering utan förordningen förutsätter en
kompletterande reglering i nationell rätt. Så är exempelvis fallet beträffande
förordningens krav på en nationell sammanjämkning av förordningens regler
om skydd för personuppgifter med yttrande- och informationsfriheten.

Hur yttrandefrihet, informationsfrihet och skyddet för person-
uppgifter ska förenas och sammanjämkas framgår således inte av
dataskyddsförordningen. Det finns dessutom ett utrymme för olikheter
mellan medlemsstaterna i fråga om innehållet i bestämmelser som

Dok.Id 303795
sammanjämkar rätten till skydd för personuppgifter med yttrande- och

Sida 25 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

informationsfrihet (EU-domstolens dom av den 24 september 2019,
Google, C-507/17, EU:C:2019:772, p. 69).

Att man i flera medlemsstater gjort omfattande undantag från
dataskyddsförordningens bestämmelser för journalistisk verksamhet står
klart (se SOU 2024:75 s. 120 ff. avseende Norge, Danmark och Finland).
Även i Nederländerna och Österrike har man, på ett sätt som liknar den
svenska regleringen i sak, undantagit verksamheter som är journalistiska
från förordningens tillämpningsområde.

Till bilden hör vidare att det vid sammanjämkningen enligt artikel 85
måste beaktas att rättigheterna i Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna har en likvärdig ställning. Skyddet av
personuppgifter regleras i artikel 8 och yttrande- och informationsfrihet
skyddas genom artikel 11. Från unionsrättslig synvinkel har således ingen
av rättigheterna en starkare ställning än den andra, utan vid konflikter måste
de balanseras mot varandra.

Enligt svensk rätt ska alltså dataskyddsförordningen inte tillämpas i
den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen (prop. 2017/18:105 s. 40 ff.). Vidare ska bland
annat artiklarna 5, 6, 9 och 10 i dataskyddsförordningen även utanför det
grundlagsskyddade området inte tillämpas vid behandling av personuppgifter
som sker för journalistiska ändamål.

Utifrån artikel 85 i dataskyddsförordningen kan detta
ställningstagande sägas innebära att den svenska lagstiftaren har bedömt att
det är nödvändigt ur ett yttrandefrihetsperspektiv att helt undanta sådana
aktörer som omfattas av grundlagsskydd från förordningens bestämmelser
och att detsamma så långt möjligt ska gälla för sådana aktörer som saknar
grundlagsskydd men vars verksamhet har journalistiska ändamål. Den

Dok.Id 303795

Sida 26 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

praktiska effekten av detta är att personuppgiftsbehandlingen i allt
väsentligt är oreglerad.

Mot bakgrund av EU-domstolens avgöranden av den 22 juni 2021 i
målet Latvijas Republika Saeima (C-439/19, EU:C:2021:504) och av den
7 mars 2024 i målet Endemol Shine Finland (C-740/22, EU:C:2024:216) kan
emellertid den frågan ställas om den svenska regleringen utgör en
sammanvägning av yttrandefrihet, informationsfrihet och skyddet för
personuppgifter som är fullt ut förenlig med unionsrätten.

Enligt Högsta domstolens mening finns det inledningsvis anledning att
notera följande beträffande EU-domstolens avgöranden. Det förstnämnda
rättsfallet rörde sammanjämkningen enligt artikel 86 dataskyddsförordningen
mellan rätten till allmänna handlingar och rätten till skydd för
personuppgifter och berörde endast artikel 85 i den del denna behandlar
rätten till informationsfrihet. Någon yttrandefrihetsaspekt fanns inte i målet
och de krav som artikel 85 ställer på en nationell sammanjämkning utifrån
det intresset berördes inte. Avgörandet har därför ingen direkt betydelse för
den nu aktuella situationen.

I det andra avgörandet fann EU-domstolen att respekten för
privatlivet och skyddet för personuppgifter måste anses väga tyngre än
allmänhetens intresse av att få tillgång till allmänna handlingar. Vidare
framhölls att rätten till informationsfrihet enligt artikel 85 i dataskydds-
förordningen inte ska tolkas så, att den motiverar att personuppgifter
avseende fällande domar i brottmål lämnas ut till var och en som begär ut
sådana uppgifter (p. 55 och 56).

EU-domstolens resonemang tog alltså sikte på intresseavvägningen
mellan skyddet av personuppgifter om lagöverträdelser och allmänhetens
tillgång till allmänna handlingar och informationsfriheten i allmänhet.

Dok.Id 303795

Sida 27 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

Någon direkt bäring på situationer när en aktör begär ut uppgifter om
lagöverträdelser för andra ändamål har avgörandet således inte.

Den slutsats som kan dras av EU-domstolens avgöranden är att vid
sammanjämkningen mellan informationsfriheten och skyddet för
personuppgifter ska proportionalitetsprincipen iakttas och de nationella
regler som införs får inte gå utöver vad som är nödvändigt. Vad detta
konkret betyder i en kontext där andra intressen står mot varandra än de
som var aktuella i de båda rättsfallen är däremot inte givet.

En annan iakttagelse som kan göras utifrån de båda rättsfallen är att
EU-domstolens bedömning av om sammanjämkningen enligt artikel 85 och
86 i dataskyddsförordningen är godtagbar, har skett utifrån de konkreta
omständigheterna i det enskilda fallet. Även om hänsyn måste kunna tas till
ett nationellt systems utformning på abstrakt nivå är det alltså effekterna i
det konkreta fallet som är avgörande för prövningen av om t.ex. kravet på
proportionalitet är uppfyllt eller inte.

Bedömningen i detta fall

I det nu aktuella fallet är fråga om en begäran om utfående av
allmänna handlingar av en aktör som har grundlagsskydd för sin databas
genom utgivningsbevis (se 1 kap. 4–6 §§ yttrandefrihetsgrundlagen).

Vid en ansökan om utgivningsbevis görs det inte någon prövning av
databasens innehåll eller syfte. Av det förhållandet att frivilligt
grundlagsskydd gäller för en viss verksamhet kan alltså inga slutsatser dras
beträffande i vilken mån personuppgifter samlas in för journalistiska
ändamål eller inte.

Trobar har upplyst följande om sin verksamhet.

Dok.Id 303795

Sida 28 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

Trobar hämtar in information från domstolar och åklagarmyndigheter.
Informationen består av domar, beslut, protokoll, dagboksblad,
strafförelägganden och åtalsunderlåtelser. Databasen riktar sig till
professionella och seriösa företag och organisationer, som har ett behov av
den information som finns i databasen för sin yrkesutövning. En målgrupp är
sådana seriösa bakgrundskontrollföretag som är medlemmar av
bakgrundskontrollföretagens branschorganisation. En annan målgrupp ägnar
sig åt bl.a. journalistik och forskning eller annan akademisk verksamhet.

För att få åtkomst till rättsdatabasen krävs att man är kund hos
Trobar. Innan man kan bli kund genomför Trobar en prövning. Prövningen
syftar till att säkerställa att databasen används enbart för lagliga, legitima
och seriösa ändamål. Inom ramen för prövningen kontrollerar Trobar vilket
slags företag eller organisation den som ansöker om att bli kund är. Trobar
undersöker också vad sökanden avser att använda informationen i databasen
till. Det är endast de sökande som uppfyller Trobars krav som får bli kunder
hos Trobar.

Högsta domstolen finner, i likhet med hovrätten, att Trobars begäran
får anses i huvudsak syfta till att inhämta uppgifter till en databas som riktar
sig till företag och organisationer som har behov av information om
lagöverträdelser för s.k. bakgrundskontroll. Det egentliga ändamålet med
behandlingen av de begärda personuppgifterna kan därmed inte betraktas
som journalistiskt. Att verksamheten också innefattar tillhandahållande av
information till aktörer verksamma inom journalistik eller forskning ändrar
inte denna bedömning.

Såvitt beträffar Trobar är det alltså inte vid bedömningen av om det
svenska regelverkets sammanjämkning enligt artikel 85 gjorts på ett
proportionerligt sätt fråga om att väga intresset av behandling för

Dok.Id 303795
journalistiska ändamål mot integritetsskyddsintresset. Här ska i stället

Sida 29 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

intresset av att kunna genomföra bakgrundskontroller ställas mot intresset
av skydd för personuppgifter och privatliv. Det ska då särskilt beaktas hur
känsliga uppgifter om lagöverträdelser kan vara för enskilda (Latvijas
Republika Saeima, p. 112 och 113).

Vid den avvägning som ska göras anser Högsta domstolen att de
registrerades intresse av integritetsskydd väger tyngre än Trobars anspråk
på yttrande- och informationsfrihet.

Det förhållandet att Trobar har ett utgivningsbevis bör därför inte
medföra att bolagets behandling av personuppgifter ska betraktas som
oreglerad. En sådan ordning är inte förenlig med det krav på proportionalitet
som gäller avseende hur medlemsstaterna sammanjämkar intresset av skydd
för personuppgifter med yttrande- och informationsfriheten. Det finns därför
såvitt avser Trobars begäran om utfående av allmänna handlingar skäl att
bortse från det grundlagsskydd som följer av utgivningsbeviset vid
prövningen av om sekretess gäller enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och
sekretesslagen.

Högsta domstolen finner, liksom hovrätten har gjort, att det finns
anledning att anta att Trobars behandling av de personuppgifter som de
begärda handlingarna om lagöverträdelser innehåller kommer att ske i strid
med dataskyddsförordningens regler. Sekretess föreligger således och
överklagandet ska avslås.

________

Dok.Id 303795

Sida 30 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

SKILJAKTIG MENING

Justitierådet Agneta Bäcklund är skiljaktig och anser att överklagandet ska
avslås. Hon anser att skälen från och med punkten 61 ska ha följande
lydelse.

61. Om en myndighet finner att sådan risk för skada, men eller annan
olägenhet som enligt en bestämmelse om sekretess hindrar att en uppgift
lämnas till en enskild kan undanröjas genom ett förbehåll som inskränker
den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, ska
myndigheten göra ett sådant förbehåll när uppgiften lämnas till den enskilde
(10 kap. 14 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen).

62. Det framstår som klart att bestämmelsen är skriven med tanke på
sådana sekretessbestämmelser vars tillämpning förutsätter ett beaktande av
skada, men eller annan olägenhet. Någon hänvisning till sådana faktorer
finns inte i 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen.

63. Det är svårt att se att ett förbehåll fullt ut skulle tillgodose
möjligheten till avvägning mellan integritetsintresset och intresset av att
bedriva journalistisk verksamhet när det är fråga om behandling av en stor
mängd uppgifter som avser lagöverträdelser. Den risk som bestämmelsen i
21 kap. 7 § avser att förhindra – att uppgiften efter ett utlämnande kommer
att behandlas i strid med dataskyddsförordningen – kan alltså inte
undanröjas genom ett förbehåll.

64. Med den tolkning av förhållandet mellan 1 kap. 7 § dataskyddslagen
och 21 kap. 7 § som Högsta domstolen gör är det dessutom knappast
möjligt att ge några föreskrifter om behandlingen av de uppgifter om
lagöverträdelser som lämnats ut, utan att ta ställning till om artikel 10 i

Dok.Id 303795

Sida 31 (31)
HÖGSTA DOMSTOLEN BESLUT Ä 3169-24

dataskyddsförordningen gäller för den behandlingen. Ett förbehåll som
innebär att det inte är tillåtet att lämna ut vissa uppgifter framstår inte heller
som lämpligt med hänsyn till rätten att fritt meddela uppgifter i vilket ämne
som helst.

65. Slutsatsen är därför att det inte finns förutsättningar att lämna ut
handlingarna med förbehåll. Ett utlämnande med förbehåll framstår inte
heller som en lämplig åtgärd.

66. Överklagandet ska sålunda avslås.

________

Dok.Id 303795

Ceza Dosyalarının Koşullu Olarak Açıklanması

Türkçe özet

Hukuki mesele

Sonuç

Karar metni